Okej, en blogg...
Ja, nu har även jag fallit för trenden att skaffa en blogg då. Vet inte egentligen vad jag ska skriva här men kan vara skönt att ha nånstans att skriva av sig lite antar jag. Antar att de flesta förväntar sig någon form av presentation i första inlägget. Ska nog presentera mig också då jag inte kommer på så mycket att skriva för tillfället. Är väl inte så olik de flesta antar jag, en sextonårig tjej som bor i en tråkig förort i Sverige. Har en sjukdom som jag inte vet hur den bör behandlas då medicinen jag har fått hittills bara fått mig att må sämre. Hoppas det kommer bättre behandlings metoder snart som läkarna känner att de kan 'kasta bort' på mig. Nu känns det som jag skulle kunna klaga över den usla sjukvården och de inkompetenta läkarna i Sverige ett tag, men jag ska bespara vem som än läser det här den kritiken. Kort sagt om min sjukdom: blev sjuk för drygt ett år sedan och tog läkarna ungefär ett halvår att 'nästan' konstatera att det är Chron's sjukdom. Har fortfarande inte en 90% säker prognos vilket de vill ha innan de vill gå vidare med behandlings metoder.
Börjar komma över det faktum att jag har en sjukdom som inte kommer försvinna i det närmaste taget. Men svårt att få alla andra omkring att förstå hur det känns, de tycks vilja koppla bort det hela lika mycket som jag, men vid fel tillfällen. Känns som jag går omkring med ett stort plakat med texten : PRATA MED MIG! TRÖSTA MIG NÅGON!
Och alla går ändå bara förbi eller kallpratar om någonting annat. Har kommit på att jag behöver en massa grejer att fylla tiden med, problemet är bara: vad för grejer? Och sen att orka med dem, annars hamnar jag bara liggandes i min säng och tycker synd om mig själv, då känner jag mig bara patetisk för jag faktiskt tycker synd om mig själv. Det gör ju i sin tur saken värre då jag börjar ogilla mig enormt mycket för att jag ÄR patetisk, och jag gillar inte patetiska människor som tycker synd om sig själva.
För att åtegå till att fylla tiden med saker att göra... Jag vill verkligen börja med musiken igen, lära mig spela gitarr bland annat. Har velat lära mig det ända sen dess pappa gav mig en gitarr i julklapp när jag var sju år. Var först tänkt att pappa skulle lära mig, men han hade visst inte tid med det, sen glömdes det bort tills jag och min syster fick en elgitarr när jag var typ 12 tror jag (kommer inte riktigt ihåg när men typ). Började då lära mig själv att kompa lite, men jag är inget vidare på att lära mig själv så det gick inte bra. Har börjat med tvärflöjt på musikskolan nu igen. Jag säger 'igen' för att jag bara gjort ett litet uppehåll pga min sjukdom. Känns skönt att spela igen, jag har verkligen saknat det. Att äntligen få uttrycka mig på sådant vis att jag ändå kan njuta av resultatet. Har även äntligen fått förklarat mer exakt vad jag ska göra för att höja mina betyg i engelska, matte och historia. Tog bara en hel termin att få det ur mina lärare. Och har börjat vänja mig vid praktiken och fått lite mer fasta sysslor där än att bara driva omkring. Gör praktik på ett fritids kanske jag borde nämna. Och har nyligen gått upp till heltid, känns rätt skönt, men nu börjar tröttheten slå in. En bra sak. Har varit ganska jobbigt att bara känna sig trött av uttråkning i typ ett år nu.
2008 har börjat väldigt bra för mig känns det som, får mig att undra vilket helvete som väntar runt hörnet. Det är dömt att hända något hemskt, jag kan känna det på mig. Allt har börjat nästan lite för bra om läsaren nu förstår vad jag menar med det. Jag har blivit pigg, knappt märkt av min deppighet, träffat en underbar pojkvän, börjar prata lite mer med kompisarna (okej, jag SKA börja ta upp lite mer kontakt med dem som jag tappade efter det att nian slutade), börjat med flöjten igen, funderar på att börja någon språkkurs, typ japanska eller kinesiska, det är ju inne med asiatiska språk nu... Så nu är bara frågan med allt det som går så bra: vad kommer att gå åt helvete? Kanske stressen med att hålla igång allt? Kanske blir sjuk igen och får börja om från början igen? Nej, nu är det nog bäst att jag slutar oroa mig och gö något mer lugnande. Hade ju tänkt gå upp lite tidigare imorgon men tror jag stannar uppe nån timme till för att titta på lite animé serier. Fortsätter nog med Naruto så att min kompis blir nöjd snart, hon har tjatat om det sen i våras....
Börjar komma över det faktum att jag har en sjukdom som inte kommer försvinna i det närmaste taget. Men svårt att få alla andra omkring att förstå hur det känns, de tycks vilja koppla bort det hela lika mycket som jag, men vid fel tillfällen. Känns som jag går omkring med ett stort plakat med texten : PRATA MED MIG! TRÖSTA MIG NÅGON!
Och alla går ändå bara förbi eller kallpratar om någonting annat. Har kommit på att jag behöver en massa grejer att fylla tiden med, problemet är bara: vad för grejer? Och sen att orka med dem, annars hamnar jag bara liggandes i min säng och tycker synd om mig själv, då känner jag mig bara patetisk för jag faktiskt tycker synd om mig själv. Det gör ju i sin tur saken värre då jag börjar ogilla mig enormt mycket för att jag ÄR patetisk, och jag gillar inte patetiska människor som tycker synd om sig själva.
För att åtegå till att fylla tiden med saker att göra... Jag vill verkligen börja med musiken igen, lära mig spela gitarr bland annat. Har velat lära mig det ända sen dess pappa gav mig en gitarr i julklapp när jag var sju år. Var först tänkt att pappa skulle lära mig, men han hade visst inte tid med det, sen glömdes det bort tills jag och min syster fick en elgitarr när jag var typ 12 tror jag (kommer inte riktigt ihåg när men typ). Började då lära mig själv att kompa lite, men jag är inget vidare på att lära mig själv så det gick inte bra. Har börjat med tvärflöjt på musikskolan nu igen. Jag säger 'igen' för att jag bara gjort ett litet uppehåll pga min sjukdom. Känns skönt att spela igen, jag har verkligen saknat det. Att äntligen få uttrycka mig på sådant vis att jag ändå kan njuta av resultatet. Har även äntligen fått förklarat mer exakt vad jag ska göra för att höja mina betyg i engelska, matte och historia. Tog bara en hel termin att få det ur mina lärare. Och har börjat vänja mig vid praktiken och fått lite mer fasta sysslor där än att bara driva omkring. Gör praktik på ett fritids kanske jag borde nämna. Och har nyligen gått upp till heltid, känns rätt skönt, men nu börjar tröttheten slå in. En bra sak. Har varit ganska jobbigt att bara känna sig trött av uttråkning i typ ett år nu.
2008 har börjat väldigt bra för mig känns det som, får mig att undra vilket helvete som väntar runt hörnet. Det är dömt att hända något hemskt, jag kan känna det på mig. Allt har börjat nästan lite för bra om läsaren nu förstår vad jag menar med det. Jag har blivit pigg, knappt märkt av min deppighet, träffat en underbar pojkvän, börjar prata lite mer med kompisarna (okej, jag SKA börja ta upp lite mer kontakt med dem som jag tappade efter det att nian slutade), börjat med flöjten igen, funderar på att börja någon språkkurs, typ japanska eller kinesiska, det är ju inne med asiatiska språk nu... Så nu är bara frågan med allt det som går så bra: vad kommer att gå åt helvete? Kanske stressen med att hålla igång allt? Kanske blir sjuk igen och får börja om från början igen? Nej, nu är det nog bäst att jag slutar oroa mig och gö något mer lugnande. Hade ju tänkt gå upp lite tidigare imorgon men tror jag stannar uppe nån timme till för att titta på lite animé serier. Fortsätter nog med Naruto så att min kompis blir nöjd snart, hon har tjatat om det sen i våras....
Kommentarer
Trackback
